Föräldraskap och anknytning

 

 

Idag vet man att barn kan ha flera likvärdiga anknytningar och man har numera kunnat konstatera att både pappor och mammor kan vara likvärdiga anknytningspersoner. Tidigare har man sagt att det endast är anknytningen till den ena som har tillräckligt djup och av tillräcklig kvalitet. Även den uppfattningen har visat sig felaktig.

 

Olika kulturer, olika tider och olika vetenskapliga skolor har haft olika föreställningar om hur barns tidiga relationer skall se ut. Forskares teorier och forskningsresultat påverkar den gängse synen på vad som är bra för barn. Men ibland anpassar också forskare sin forskning till rådande värderingar, normer och ideologier och kommer att legitimera dessa. Från början av 1900-talet har vetenskapliga teorier om barns tidiga utveckling dominerats av en framträdande idé, nämligen den att små barn skall leva nära sina mödrar. Mödrarnas närvaro är den bästa förutsättningen för barnens fortsatta liv. Detta har forskare utgått från snarare än att de visat att det faktiskt förhåller sig så.

 

En mängd olika vetenskapliga begrepp har använts för att beskriva de första relationerna mellan barn och förälder. Begrepp som ibland handlat om biologiskt betingade förmågor hos barnet, exempelvis präglings- och instinktsbegreppen, och ibland om mer psykosocialt grundade företeelser såsom ”bindning” och ”anknytning”.

 

OM VI TITTAR på hur tänkandet kring barns första relationer presenterats av forskare, kan vi gå tillbaka drygt hundra år i tiden då uttalanden om vad som var bra för de minsta barnen började komma. Då sa man att relationen till mamman var nödvändig, livsavgörande och förebilden för alla senare relationer. Vare sig pappan eller någon annan dög som vårdare av små barn.

 

På 1950-talet började man använda begreppet attachment (anknytning) som beskrivning av barnets relationer. Innebörden i begreppet var att små barn måste utveckla en djup relation till

mamman därför att de inte klarar flera relationer. Pappan dög inte som anknytningsobjekt eftersom de inte svarade mot barnets förmodade behov av vissa karakteristika hos anknytningsobjektet. Även om man hade lämnat föreställningen om att det måste vara den biologiska mamman så var det tydligt att man förespråkade en kvinnlig vårdare. Man talade också om ”mono-tropisk anknytning” och hävdade därmed att det bör vara en person, en kvinna, som barnet skall leva nära.

 

Sammanfattningsvis är det således viktigt att konstatera att dominerande idéer i teorier om barns utveckling har utgått ifrån föreställningen om att endast mamman duger för det lilla barnet. Idag vet vi att barn kan utveckla anknytningar till andra än modern, att barn kan utveckla fler anknytningar och att de kan ha olika djup (och ärmed samma djup). Tyvärr tar det ibland tid innan nya rön når ut och ibland motarbetas de dessutom av människor som vill leva kvar i det gamla samhället, varför vi än idag ofta får höra gammaldags uppfattningar om vad som är bäst för de små barnen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved